2009 hamnade en familj på sjukhus. En pojke hade fått cancer. Han var inte gammal, och han hade inte förtjänat det. I ett år behandlades han, allt tydde på att det kanske går vägen. Under tiden kom det en lillebror, under tiden levde vi i en bubbla. Under tiden så började en sång ta form. En sång som handlar om att det inte går att styra sitt öde hur mycket man än försöker. Men den låg länge och bara väntade på text. När nya året kom började det ljusna. Permissionerna avlöste varandra vi längtade på att få komma bort ifrån sjukhuset. Men helt plötsligt kom hostan tillbaka, det var i början av februari. Vi fick några dagar med Gustav. Vi han skriva klart texten till en låt tillsammans.
Den 14 februari dog Gustav. Men, han kommet alltid vara en del av den här låten.
Blå Kalsonger
Klocka tickar på du får mig vilja gå någonstans där jag slipper se dig (slipper höra dig då). Samma melodier Samma gamla spår Det blir ju ändå aldrig som man tänkt sig ändå.
